Jag minns att jag en gång läste att somliga använder språket för att dölja tanken, men enligt min erfarenhet är det snarare så att många fler använder språket i stället för tanken.
En affärsmans konversation borde styras av färre och enklare regler än människodjurets övriga funktioner, nämligen:
Ha något att säga.
Säg det.
Sluta prata.
Att börja prata innan man vet vad man ska säga och fortsätta efter det att man har sagt det, slutar för köpmannen i rättegång eller på fattighuset, och det förra är en genväg till det senare. Jag håller mig med en juridisk avdelning här, och det kostar mycket pengar, men det är för att hålla mig undan lagen.
Det är helt i sin ordning att bedriva sin konversation som en söndagsskoleutflykt, med uppehåll här och var för att plocka blommor, när man hälsar på hos en flicka eller pratar med goda vänner efter middagen, men på kontoret bör man hålla sina meningar så korta som möjligt mellan skiljetecknen. Man bör slopa introduktionen och den sammanfattande avslutningen, och sluta innan man kommer till ”för det andra”. Det är den korta predikan som fångar in syndarna, och diakonerna skulle aldrig komma på tanken att de själva behöver långa predikningar. Låt dårarna få första och kvinnorna sista ordet. Godbitarna gömmer sig alltid mitt i smörgåstårtan. Lite smör på var sida gör naturligtvis ingen skada, förutsett att det bretts på för en som gillar smör.
Kom också ihåg att det är lättare att se vis ut än att tala visa ord. Säg mindre än din samtalspartner och lyssna mer än du talar, för när man lyssnar förråder man sig inte, istället smickrar man den som gör det. Ge en man en god lyssnare och en kvinna tillräckligt med skrivpapper så talar de om allt de vet. Pengar talar – dock ej såvida inte deras ägare är lösmynt, och då är deras kommentarer alltid anstötliga. Fattigdomen talar också, men ingen vill höra vad den har att säga.